Jag har många gånger blivit förvånad över den ohjälpsamhet som råder i samhället. Det tycks vara en oskriven regel att det är fel om man sträcker ut en hjälpande hand till en främmande människa. Varför skulle det vara fel?
Den förvåning som uppstår hos de äldre i kassan när jag frågar om de behöver hjälp att packa upp och ned sina varor, eller den där höggravida kvinnan som inte verkade förstå ett ord av vad jag sa först. Det känns fel att få den reaktionen hos folk. Varför är det inte självklart att hjälpa sina medmänniskor.
Idag hade jag mer än tacksamt tagit emot hjälp då jag var på affären med min lite mer än 7 kilo tunga bebis i bärselen. Jag hade tagit emot hjälp att packa upp mina varor från vagnen av de som stod bakom mig och deklarerade hur söt min bebis var och prompt ville prata om hur gammal han var, hur de mindes deras egna barn när dem var i hans ålder, medan mamman artigt men andfått låtsades lagom intresserad under sina akrobatiska försök att få upp någonting ur den djupa kundvagnen med en 7 kilos bebis på magen. Även under packningen av varorna hade jag tacksamt tagit emot hjälp av den som stod vid bandet brevid och bara väntade på sin varor. Sen ska vi inte tala om då jag med en fantastiskt värkande rygg, nacke och axlar skulle gå bort till spelerian för att hämta ut tre paket varav ett gigantiskt, expiditen log bara lite smått och frågade helt sonika hur jag hade tänkt att detta skulle gå.
Hur jag har tänkt att detta skulle gå!? På ren och skär ilska skulle det gå. Det gick, jag kom hem med varor, paket och bebis. Om någon annan mamma gjorde detta skulle jag kanske sagt: Åh vad starkt du är! Bra jobbat!
Är det starkt? Är det bra jobbat? Jag vill svara nej & ja, min kropp värker, jag vill ifrågasätta alla de som stod brevid, jag är arg på samhället för den egoism som råder, jag känner mig inte ett dugg stark, jag känner att jag inte alls har jobbat bra. Alla har vi rätt att vara egoistiska absolut, det måste man vara men till vilken gräns? Kan man inte vara egoistisk på så sätt att man berömmer sig själv för att ha hjälpt någon annan? Att hjälpa någon, djur eller människa är starkt, det är bra jobbat.
Varför kunde ingen sträcka ut en hjälpande hand? Vad var det som fick människorna runt omkring att inte vilja hjälpa till, att välja att bara stå brevid och se på framför att ställa en enkel fråga: Vill du ha hjälp? Många gånger vill jag klara mig själv, jag vill bara inte känna att jag måste. I dagens samhälle är det enorm status att klara sig själv, är det därför vi tar avstånd från alla andra? Är det av respekt eller rädsla? En fråga kan man alltid ställa, blir svaret ett nej kan du i vilket fall freda dig med att du har ställt frågan. Du har erbjudit hjälp vilket är otroligt sällsynt i vårt samhälle idag.
Hur många gånger har jag själv bara sett på? Vad hände med en för alla, alla för en!?
//Frun
