Wiodahlska ätten

Jaa vi lever i allra högsta grad, bara inte så mycket i den digitala världen. Mycket har hänt sedan vi sist råkades då lilleman ganska nyss hade lärt sig krypa. Vart ska vi börja?

 

Ola har fått ett nytt vikariat på universitetet som börjar när det nuvarande slutar och kommer pågå till slutet av maj 2016, toppenbra med jobb, men kanske hade det varit skönt att få vara lite pappaledig också...Det kommer väl tids nog det också!

 

 

För min del har jag tagit mig i kragen och verkligen gett mig in i hästvärlden igen, jobbar lite extra som vikarie på ridskolan i Vännäs, en mysig liten ridskola med hästvett, härligt! Skönt med en ridskola där de bryr sig om sina hästar och är måna om att göra deras vardag så bra som möjligt, jag stormtrivs där och har roligt när jag jobbar med alla fina elever och hästar. Får rida där en gång varannan vecka, om jag inte jobbar den kvällen vill säga. Lär känna ridskolehästarna och blir mindre och mindre ringrostig för varje gång. Dock har jag fortfarande det där problemet att jag aldrig kan vara nöjd med min insats när det gäller hoppning, fast det går bra över hindret, kommer rakt på och hoppar stadigt i balans tänker jag alltid att jag kunde gjort bättre, de och de och de var fel... osv. Slutade med hoppning i sena tonåren just för att jag är så jobbig med mig själv :) Med flera år i ryggen och ett mognare sinne så har jag bestämt mig för att ta itu med mig själv, kommer hästen och jag över helskinade så tänker jag försöka vara nöjd med det, inga krav! Har funkat sisådär hittills ;)

 

Har en sköthäst nu också som jag rider 2 gånger i veckan, en kallblodsdam på 7 år. Blesa som hon heter är snäll och trevlig, gör inte mer än hon måste så tolkar gärna varje liten förhållning som att hon ska göra halt ;) Jätte glad över att jag hittade Blesa, hennes ägare delar i stort sett samma tänk som mig när det kommer till hästar, fått fara iväg på en NH kurs med henne, kände att vi hade stor nytta av den i vår väg att lära känna varandra.

 

Här är lite bilder från kursen, flyttar bakdel och backar, (Klicka för att göra bilderna större.)

                              

 

Nu till vårt lilla klåfinger Sam. Han är nu 11 månader, tänder är på väg även i överkäken nu, han har haft de två nedre tänderna sen 7 månaders ålder, minst 3 nya har tittat fram nu, så en ganska gnällig period har det varit men det kan nog vara värre ;) Han har ännu inte varit sjuk en endaste dag, härligt men skrämmande, jag befarar att dagen han blir sjuk så blir det rejält! Det lär väl kanske bli när han börjar på dagis om inte annat...

 

Han ställde sig upp för egen maskin 26 februari, 8 månader och 1 vecka. En månad senare 26 mars tog han sitt första stapplande steg, med andra ord så är det ytterst lite krypande numera, lutar man sig dessutom lite framåt så kan man gå jätte fort! <3 Han når allt, ALLT! Känns det som i alla fall, öppnar alla skåp och lådor, river ner allt som finns på borden inom armlängds avstånd, når man inte så sträcker man lite extra på sig ;) Allting ska sen förstås stoppas i munnen, jag har upptäckt att tandborsten är ett mycket bra redskap för att plocka ur oönskat diverse ur en envis liten bebismun. Ett par paniktillfällen har uppstått då bl.a en bortglömd skuvkork längst in i ett skåp hittades av herr klåfinger Wiodahl och ett blomblad som såg särdeles aptitligt ut hamnat i den lilla munnen. Säg hej till tandborsten!

 

Inga direkta ord ännu förstås, han är bara 11 månader! På sin höjd säger han mamma, fast det utan innebörd ;) Säger jag mamma, säger Sam mamma. Säger Ola, pappa säger Sam mamma. Han förstår dock att när vi säger Sam, då menar vi han. Ajajaj betyder "rör inte" eller typ "där får man inte vara", det brukar innebära små gråtattacker för att han inte får riva ur frysen typ, så det förstår han också. 

 

Hittade en tågbana i Röån, Ola byggde, Sam rev och vandrade iväg med bitarna. Teamwork?

 

 

                          

 

 

 

Nu får det räcka för den här gången!

 

//Frun