Det hela började natten till söndagen den 15 juni. Under lördagen kändes det som om det aldrig skulle bli någon bebis. Jag mådde superbra och hade inte ont någonstans vilket i sig såhär i efterhand borde fått mig att fundera lite. Lördagen led mot sitt slut och vi gick till sängs. Somnade för att 2 timmar senare vakna av att jag har väldigt ont i magen. Går ner för att försöka gå på toa, vilket naturligtvis inte ger något resultat! Det kniper i magen i flera omgångar. Till en början med ca: 4-5 min mellanrum. Jag lägger mig på soffan för att försöka vila bort det. Kollar på klockan så att jag ska hålla reda på ungefär hur ofta ”magknipen” kommer. Efter 1 timme är det 10 min mellan varje knip. 2 timmar senare är det 20 min. 3 timmar senare har det avtagit verkar det som.
Jag ringer förlossning och förklarar läget. Barnmorskan tror att jag är i latensfasen nu. Denna kan pågå ett tag meddelar hon mig och uppmanar mig att ta en varm dusch, sitta med vetekudden och försöka slappna av. Jag tar en dusch och går upp och lägger mig igen. Vaknar på söndagmorgon och tänker att det nog var falskt alarm. Jag har nu en ihållande molande smärta i hela ryggen och höfterna istället. Vi tar en långsam promenad och hoppas att det ska starta upp något.
Det kommer inga tydliga värkar som dem under natten under hela söndagen. Måndag vaknar jag tidigt och känner återigen några tydliga knip i magen, tar dessa för förvärkar och fokuserar på att bara slappna av. Det kommer några till men med lååånga mellanrum. Jag beslutar mig efter att ha diskuterat läget med Ola för att ringa barnmorskan jag gått hos under graviditeten eftersom jag inte vill besvära förlossningen med mina funderingar. Vi får en tid hos barnmorskan samma dag klockan 16.00 för att kolla hur det ser ut och om mina små värkar har något syfte.
Under dagen börjar jag känna mig mer och mer olustig i kroppen. Vi sätter oss och spelar Finans kring 11-tiden. Ungefär då börjar jag verkligen känna något som kan liknas vid riktiga värkar. Klockan 12 har dessa blivit betydligt mer påtagliga och jag måste gå och kissa. Då lossnar slemproppen. Nu säger det pang och värkarna blir tätare snabbt samtidigt som de gör alltmer ont. Jag vill inte ringa förlossningen utan håller ut tills vi ska till barnmorskan
Klockan blir 15.45 och vi åker in till barnmorskan. Har flera värkar på vägen in och tycker de bara blir tätare, vi klockar lite och upptäcker att de kommer med ca: 3 min mellanrum. Barnmorskan ser att jag har väldigt ont och att jag får många värkar under den korta stund vi är där. Hon undersöker om jag är öppen något, men det är jag inte. Dock tycker hon att vi ska åka in till förlossningen med en gång. Vi sätter oss i bilen och jag ringer och meddelar att vi är på väg in. Det tar ca: 3o min att åka till förslossningen, dessa minuter var nog de längsta i mitt liv tror jag. Värkarna blir tätare under den korta resan och jag klockar dem på ca: 1.30-2 min mellanrum till en början, tillslut blir de så täta att jag inte klarar av att klocka dem mer.
Väl framme ringer vi på klockan och väntar på att bli hämtade, jag får en värk under tiden och undersköterskan kommer precis under denna. Kort därpå på väg till undersökningsrummet kommer ytterligare en värk. Undersköterskan beslutar att vi ska få ett förlossningsrum med en gång. Hon går ut och kort därefter kommer barnmorskan Åsa. Jag blir kopplad till CTG:n och får sitta med den 20 min. Värkarna kommer så pass tätt att det redan här börjar bli luddigt vad som skedde under den tid jag satt med CTG:n. Ola tog en bild som jag inte själv minns att han knäppte. Gissar med tanke på min något uppskrämda min att jag försöker le mig igenom en värk just då han tar bilden.
Åsa kommer tillbaka och talar om för mig att jag har många och täta värkar. No shit sherlock ;)
Eftersom mitt minne sviker mig rejält från förlossningen så går jag mycket på utdraget från journalen nu. Jag skrivs in 16 juni 16.50.
Vattnet går 17.45 med ett plopp i ryggen. Det visar sig att Sam under något skede i graviditeten bajsat i fostervattnet. Vi blir med andra ord kvar trots att jag ännu inte öppnat mig just något. Jag får lustgas som jag sveper i mig för glatta livet! Ca: 18.45 har jag öppnat mig 4 cm. Mellan 18.45 och 20.00 får jag två omgångar med bricanyl i ett försök att lugna ner mina värkar. Tror inte alls att dessa hjälpte något. Här någonstans får jag epiduralen isatt. I samband med detta minns jag att jag började tokvråla. Som något slags avgrundsvrål, jag blev förvånad för jag förstod först inte att det var jag som skrek. Åsa stoppade mig genom att säga åt mig att skärpa mig och att skrik inte ledde mig någonstans. Slutade skrika och sparade nog enormt mycket energi ;)
21.30 är jag öppen 6 cm och får bonusdos nr 2 av EDA.
22.45 är jag öppen 8 cm och får ytteliggare en bonusdos EDA. Här börjar jag kräkas också och tror mig minnas att jag gjorde det 4 gånger under förlossningen varav en gång tydligen lite på Ola. Underbara make som får vara med om allt <3.
00.15 får jag Phenergan mot illamåendet.
01.15 är jag öppen 10 cm och får den fjärde bonusdosen med EDA.
Anette som nu är vår barnmorska säger åt mig att göra vad kroppen säger åt mig vid nästa värk. Eftersom kroppen sa åt mig att klämma ut en basketboll genom rumpan så är det precis det jag försöker göra. Anette meddelar att vid nästa värk ska jag försöka att inte krysta. Okej tänker jag och försöker att bara slappna av.
Nu är allting luddigt och saker går väldigt fort. Det kommer in läkare efter läkare efter läkare känns det som. De tar prover på Sam och kollar så att allt är bra med honom. Jag fattar det som om hans hjärtljud inte varit helt stabilt.
02.00 fortfarande ingen bebis. Han har fastnat i bäckenbotten eftersom han ligger lite snett med huvudet. Mer bonus i EDA:n, mer bricnyl och intravenös paracetamol. Vet inte exakt när men det kommer en jourhavande överläkare och undersöker mig. Kommer inte ihåg att han kommer in eller att han undersöker mig. Rätt som det är står det en civilklädd äldre herre och påkallar min uppmärksamhet. Han säger att vi ger upp här och tar nödutgången istället, vi har kämpat för länge helt enkelt. Barnmorskan Anette lutar sig fram mot mig och förklarar att det blir ett akut kejsarsnitt men att Ola och hon kommer finnas med. Under tiden Anette förklarar för mig varför det blir ett snitt minns jag att jag klappar henne på kinden och nickar förstående. Fast jag såhär i efterhand bara minns lösryckta ord. Jag har tydligen lite ovanligt många värkar under kort tid också.
Plopp så är vi i operationssalen och jag får en spinal bedövning så jag inte ska känna något. Återigen minns jag inte mycket. Kommer ihåg att rummet är fullproppat med läkare och sköterskor. De börjar ropa ut sina namn och anledningen till varför dem är där. Jag hälsar på de två första innan jag inser att de inte hälsar på mig ;)
Allt är blurrigt, har inget minne av att Ola var där eller att de gjorde något med mig. Allt jag minns är Sams första skrik. De där första härliga skriket, självklart börja jag gråta och fråga om det där var min bebis som skrek. Jag kunde inte tro det. Att han verkligen hade kommit ut tillslut! De kommer fram med han till mig så jag får pussa på honom innan han bärs ut för att undersökas. Klockan var 03.28 den 17 juni då Sam föddes. Han vägde 3745 gram och var 52 cm lång. Rödblond och helt enkelt perfekt!
Ut kom han med andra ord. Jag har inget minne av att jag hade ont eller någonting. Timmarna på förlossningen upplevde jag som att de flög förbi och jag hann inte riktigt med. Ville ta ett bad och promenera omkring, äta något. Ingenting hanns med. Ola såg till att jag drack i alla fall. Min fantastiska man fick se och vara med om allt äckligt som går under denna tid, men han stod pall och jag är oerhört tacksam. Ingen av oss fick sova något. Ola fick inte sova på ett helt dygn och levde på fruktsoppa och chokladbollar då han heller inte hade möjlighet att få något att äta.
17 juni i sig har jag tyvärr inget minne av heller just. Drabbades av havandeskapsförgiftning och mådde pyton. Vi fick eget rum under alla 3 nätter vi spenderade på BB som tur var. Jag klarade inte av något så Ola fick ansvara för både Sam och mig. Byta blöja på Sam och binda på sin fru. Älskar min make och min son mer än ord kan beskriva. Jag är så lyckligt lottad som fått dessa underbara människor i mitt liv. <3
En förlossningsberättelse ur pappans synvinkel kommer imorgon! Hoppas ni orka er igenom denna ;)
(klicka för att göra bilden större).
//Fru och mamma Wiodahl.
Kommentera